vissen o vilse

Är vĂ€l kanske lite sĂ„ jag kĂ€nner mig.
JAG.
 
Det Àr nog en kÀnsla som dykt upp mer o mer sista mÄnaderna, dÄ sonen Àntligen fick sin första lÀgenhet, tog sitt pick o pack o flyttade hemifrÄn.
 
Den första mÄnaden/mÄnaderna med utflugen unge var nog ganska sköna o behagliga.
Ingen som stöka ner köket nÀr jag precis lÀmnat det o gjort iordning, inga tallriksberg pÄ golv/skrivbord, inte heller tappade klÀder pÄ golv överallt (förutom mina egna dÄ, Àpplet faller inte lÄngt... bla bla bla), men heller ingen som kom hem vid 16-tiden mÄndag till fredag efter jobb... Konstigt.
 
Sommaren gick ocksÄ ganska bra, jag jobbade ett par dagar hela sommaren o var ledig resten. Men det Àr ocksÄ den Ärstiden jag gillar bÀst, o försöker vara ute (helst i sol o sommarvÀder) sÄ mycket som möjligt o dÀrför fungerade den tiden ocksÄ rÀtt okej för mitt inre. 
 
Men sen kommer vardagen ikapp en, o man Àr inne i vardagshjulet igen (jobbar, trÀnar, Àter o sover) o mörkret börjar falla tidigare o tidigare o man kryper mer o mer in i boet, det Àr dÄ som kÀnslan kommit...
KÀnslan av en tomhet o tystnad, Àlskar visserligen att vara sjÀlv o trivs i mitt eget sÀllskap, men det hÀr Àr nÄgot annat. Tyst o tomt pÄ ett "kapat" sÀtt.
Finito, typ.
 
Jag inser ocksÄ att jag valt att vÀlja mig sjÀlv i tredje hand (ungefÀr), under ca 22 Är som mamma. SjÀlvvalt.
Mammaskapet Àr jag vÀldigt stolt över att ha klarat av, att ha lagt allt fokus pÄ att rodda ett förÀldraskap pÄ egen hand, alltid jobbat heltid (o oftast kunnat styra mina tider, vilken tur alltsÄ), vridit o vÀnt pÄ kronorna, hÀmtat o lÀmnat till dagis/skola, lagat alla frukostar, middagar o skjutsat till alla aktiviteter, varit pÄ matcher o hejat, sett till att dörren hem till oss alltid varit öppen för kompisar. 
Jag har alltsÄ valt att ha det sÄ, o Àlskat det.
Men det Àr ocksÄ det som gör att det Àr en sÄn vansinnig kontrast till det jag har i dag, med en vuxen, sjÀlvstÀndig o underbar unge som "flugit ut".
 
 
O det Àr vÀl kanske detta jag just nu kÀmpar med, kÀnslan av att inte ha nÄgon runt mig, fast det har jag ju, massor, men inte 24/7 som jag alltid haft i mitt liv som mamma.
NÄgon att fÄ rÄ om, nÄgon som behövt mig hÀr hemma.
Men nÀ, hÀr Àr tomt. Tyst. Nu.
 
Jag vet att en del tÀnker att det mÄste vara underbart, kunna göra vad man vill, nÀr man vill o sÄ... O det Àr det sÀkert, men det Àr ocksÄ en sÄn jÀtteförÀndring i mitt liv att det just nu Àr en ganska tuff period att gÄ igenom.
O som "grÀdden pÄ moset", mörkret som faller tidigare o tidagare för varje dag... Det tynger ocksÄ, jag Àr en ljusÀlskare!
 
Jag tÀnker vÀl kanske ocksÄ lite "varför jag inte vÄgat se mig om efter en ny kÀrlek" t ex...
Men efter mÄnga tankar det hÀr Äret har jag ocksÄ kommit fram till att jag varit rÀdd för att eventuellt falla för kÀrleken, o dÄ kanske inte fullföljt mitt förÀldraskap med fullt fokus, dÀrför har jag valt att inte vÄga utsÀtta mig för nÄgon förÀlskelse.
SÀkert jÀttekonstigt, dumt, men sÄ har jag valt att göra. O möjligen har jag missat vÀrldens chans, det gör ocksÄ lite smÄont.
Att vara mamma Àr det bÀsta som hÀnt mig, livets bÀsta.
O efter det att vara en moster o det sista Äret Àven en faster.
 
Allt annat har fÄtt stryka med helt enkelt. O det Àr inget jag Ängrar över huvud taget. 
Men nu... det ekar tomt inom mig.
 
Nu mÄste jag bara ta tag i mig sjÀlv, ta igen annat som inte blivit av (kanske) o försöka njuta av den hÀr delen av livet.
Det Àr bara jag sjÀlv som mÄste slÀppa pÄ vissa spÀrrar, "spöken", kÀnslor o vÄga. 
DĂ€r har vi ordet... VÅGA!
 
Jag ska först bara.... SAMLA KRAFT, ORK O MOD!
 
Jag har fortfarande min Àlskade Hampus vid min sida, bara inte hÀr hemma. O trivs ju att vara sjÀlv, men tydligen inte ensam... TÀnk vad man kommer pÄ sig sjÀlv med Äldern.
 
Jag.
Lite vilse o vissen i livet o 49Är. 
 
(null)
 
 Ps. Jag mÄr bra, jÀttebra (förutom krÀmporna bÄde hÀr o dÀr). Men inombords Àr det tomt, men bara jag som kan komma pÄ fötter igen, o se livet med tvÄ nya ögon.
 
 

Kommentera hÀr: